malinsmonolog

Jag flyttade hemifrån på riktigt för snart 2 år sedan - till en liten men fin lägenhet i Halmstad, med fransk balkong och kokvrå. Det var fint på många sätt men också en hemskt grå upplevelse. Livet tedde sig plötsligt helt annorlunda. Det var ensamt och framförallt led jag av att dagarna bara tycktes springa förbi mig. Var det lördag eller tisdag? det spelade till slut ingen större roll märkte jag, alla mina dagar var det samma. Jag började nostalgiskt titta tillbaka på mina år hemma, då vecka och helg var två helt olika saker. Magiska fredagsmys med god mat, bra tv och godis med familjen. Varför var allt det där så magiskt egentligen? och varför kändes livet aldrig så numera?

Efter hand förstod jag varför vardagsmagin försvunnit. Den existerar nämligen inte på riktigt. Den skapas. Av någon som gör sig besväret - att planera god mat och sedan bär hem alla tunga kassar. Att någon gör lövbiff med färsk pasta och gorgonzolasås som vi bara gör när det ska vara kalasigt. Att någon städar. Att någon tänder ljus. Att någon serverar avocado med rom och gräddfil till förrätt en regning fredagskväll i oktober och häller upp godiset i en fin skål som får stå och låta munnarna vattnas i skåpet tills maten är uppäten.

Det är viktigt att anstränga sig. Det är viktigt att bete sig som att fredags och lördagskvällar är heliga. Då blir de det! Inte konstigt att jag upplevt sådan magi om fredagarna som liten - mina föräldrar anordnade ju värsta myset för min och min brors, och deras egen, skull. Det tog mig bara ca 20 år att förstå vart magin kom ifrån.

Jag är så glad att jag har fattat detta egentligen så enkla recept på njutning. Jag vet nu att det är värt allt i världen att jag planerar god mat och tänder ljus, istället för att vara bekväm och inte orka handla. Att jag plockar undan och torkar av i köket. Att jag tajmar maten till melodifestivalen och fixar efterrätt fast jag inte måste. Jag skapar magin helt enkelt!

Det är ju precis av denna anledning som alla högtider kan bli fest - eller fiasko. Det som krävs är att någon bemödar sig att bete sig som att dagen är viktig och agerar därefter.

 

Shortsen är ett par gamla jeans jag älskade men aldrig använde på grund av för vida ben. Klippte bara av och vek upp kanten liksom.

 

När jag blir uttråkad doppar jag fingrarna i guld, vad gör du?

 

 

Tänk hur många olika nya sociala medieformer som växt fram under de senaste åren. Blogg, twitter, facebook, podcast, you name it. Sätten att kommunicera är många - och vissa av dem en ren konstform i sig!

Det jag tycker är så bra med detta är den frihet det ger, och möjligheter att uttrycka sig utan någon annans godkännande. Den som skulle vilja skriva krönikor kan starta en blogg och nå en stor publik. Den som vill göra radio kan göra sin egen podcast. Man behöver inte längre söka dessa jobb och vänta på att en arbetsgivare ska godkänna en, gilla ens idéer eller tvingas anpassa sig till någon annans redan existerande koncept - det är bara att starta ditt eget! Vill du ge ut poesi? skriva modereportage? visa din konst? sända radio? Det finns inga hinder. Bara att göra.

Det är bra att människor istället för att först behöva be om någon annans godkännande, och riskera att bli nekade, nu kan få utnyttja sin potential och göra något av sin passion och sina intressen i total frihet. Det erbjuder ett så enormt utbud av kultur.

 

Och Oh! - dessa älsklingar matchar jag med. Andra hand de också, såklart. Och i princip oanvända dessutom!

Högstadiet var tre extrema år för mig. Jag umgicks med ett helt fantastiskt tjejgäng om ungefär 7 tjejer och vi hade det så otroligt bra tillsammans. Varje fredag hade vi filmkväll med godis och mysbyxor. En gång åkte vi till Göteborg över en hel helg, och eftersom vi hade så enormt mycket packning att vi inte fick plats i några säten slog vi oss helt sonika ner PÅ våra väskor i ett korridorsutrymme. Där satt vi sedan och babblade obehindrat, käkade smågodis och läste tidningar. Vi grät över pojkvänner, vi analyserade sms från söta killar. Vi åkte på mopedutflykter och vi sprang ute på sommarnätterna. Vi älskade varandra och peppade varandra till tusen.

Den biten var extremt på det bra.

Men lika extrema var de dåliga bitarna. Jag hamnade i en klass som snart visade sig ha stora problem. Ett gäng killar fullkomligen styrde resten av klassen genom att mobba och trakassera, jag kan inte förstå att vi andra ens stod ut med att gå till skolan. En av killarna spottade en tjej i ansiktet en gång. De tryckte upp en mot väggen och tafsade var de hade lust. De hånskrattade när man räckte upp handen och svarade på frågor.

En gång kom jag gåendes genom korridoren till en lektion, och halva klassen stod och väntade utanför dörren. En kille stod dubbelvikt, gråtandes i ett hörn. Jag var vid det laget så van vid att det här gänget gjorde andra illa att jag bara utbrast " va fan har ni gjort nu då? ". En av killarna hade sparkat honom i magen. SPARKAT HONOM I MAGEN. Jag blev helt kall, och kunde lika gärna ha börjat gråta för det gjorde ont i hela mig, att man kan vara kapabel att göra en annan människa så illa. Men jag skällde ut killen som sparkat istället. Jag såg att han skämdes och hans dåliga samvete gjorde att han bara med gäll röst hävdade något om att den andra killen varit jobbig. Men jag såg att han fattade att han gjort något vidrigt (hoppas det följer med dig än idag).

Jag fattar inte hur vi stod ut. Jag fattar inte varför ingen vuxen gjorde något för att hjälpa oss?! Jag skulle vilja påstå att jag var den enda som verkligen stod på mig och sa ifrån. Fyra gånger under samma år var jag och en kompis inne hos rektorn när trakasserierna hade nått allt för oacceptabla höjder, men vad hände? blev de avstängda från skolan? nej. Fick de byta klass? nej. Förflyttades de från skolan? nej.

Går man varje dag till en plats där man blir hånad, mobbad och trakasserad så vänjer man sig snart. Man glömmer bort oron i magen. Man ifrågasätter inte den pirrande rädslan som uppstår när man råkar möta två av mobbarna ensam i en korridor för att man vet att de kommer göra någonting. Man skrattar snart bort tafsande händer på rumpa och bröst.  Jag gjorde vad jag kunde när det gick för långt. Jag gapade och skrek, jag slog näven i bänken när de störde lektionerna (det kunde tydligen inte lärarna bemöda sig att göra) och jag slog dem. JAG SLOG DEM RAKT I ANSIKTET. Det är inget jag är särskilt stolt över. Jag skulle vilja säga att det är mitt djupaste lågvattenmärke, men det bevisar bara en sak: Jag var i desperat behov av hjälp från vuxna och jag fick den inte. Så jag tog saken i egna händer.

Det var först när jag började gymnasiet och klassen och klimatet var helt annat, som jag insåg vilken sjuk värld jag befunnit mig i. Jag minns så väl det ögonblick då det gick upp för mig vad högstadiet hade gjort med mig - jag stod vid mitt skåp när en hel klass gick förbi och jag rös av obehag då killar passerade bakom min rygg, så mycket att jag var tvungen att vända mig om.
Jag var så van vid att bli tafsad på, få ett slag eller att bli dragen i håret om jag vände ryggen till, att det hade satt sig i ryggmärgen på mig. Alltid vara på sin vakt.

Ingen har rätt att göra så mot någon annan. Ingen har rätt att förpesta ens tillvaro så till den grad att man måste passa varje steg man tar. Och det är de vuxna som ska ta ansvar för att man inte riskerar att bli utsatt för sånt här. Det ska inte ungar på 14 år behöva hantera ensamma!

Hej på er! Vet ni att jag hade planerat en utmaning för mig själv till i sommar, - att orka springa 5 km utan att stanna eller gå. Well, i måndags var jag med och sprang Vårruset som är, just det, 5 km. Tror ni jag stannade? inte en enda gång. Jag insåg att den här sommarutmaningen måste vidgas. Jag ska springa en mil istället. Är det ens möjligt tänker jag men klart det är. Folk har ju gjort det förr!

Fast ikväll tänker jag knappast röra på påkarna. Lägger mig och läser "Fittstim" av Linda Skugge och Belinda Olsson. Den boken är numera hårdvaluta eftersom den inte ges ut längre, men är så eftertraktad att den stulits från bibliotek (!).

Spännande. Nu vet ni det.

En av de bästa sakerna med att finnas med i bloggosfären är alla spännande människor man kommer i kontakt med. Anna Horn är en av dem - hon är en fantastisk konstnär på gång. Jag gillar hennes stil, den är intensiv och väldigt annorlunda.

 

Imorse satt jag och diskuterade med mina päron om den vidrigt dåliga intervjun som SVT Gomorron gjorde med Blondinbella för ett tag sedan, och som jag skrev ett inlägg om.

Kom på en grej till.

Framgångsrika tjejer, och tjejer som tar plats, hävdas ofta ha ett stort ansvar för andra unga kvinnor. Att de måste tänka på vad de gör, säger och hur de framstår eftersom de troligen är förebilder för många andra. Att det de gör kan påverka andra unga kvinnor och att de därför har ett stort ansvar. I intervjun med Gomorron Sverige sa den kvinnliga intervjuaren följande till Isabella Löwengrip:

Alla tjejer kanske inte vill bli entreprenörer - hur ska DE känna sig när de läser din nya bok?

Vet ni vad som är så genomruttet med det här, förutom att det är orättvist att lägga det ansvaret på en enda människa?

Jo - hon underkänner ju ALLA andra unga kvinnor "som inte vill bli entreprenörer". Som om alla vi andra skulle gå av på mitten för att Isabella gör något som vi inte gör? som om vi inte är kompetenta, starka och mogna människor nog att hantera att en annan människa lyckas? VI. ÄR. INGA. PASSIVA. OFFER.

Tänk om någon skulle säga samma sak till, låt säga, Daniel Ek som grundade Spotify. Daniel, hur ska andra unga män - som inte har lust att starta ett stort företag - känna sig nu när du har gjort det? URLÖJLIGT!

Jävla SVT. Igen.

Här kommer två bra tips för hur man tar hand om sin garderob såhär på våren - och gör den roligare, så att man kanske inte känner lika stort sug efter att handla mer.

Alltså, kan man hyra symaskiner? Annars vore det ju en helt ypperlig affärsidé som jag helt frikostigt bara bjuder på nu. Jag skulle behöva hyra en. Nu i helgen. Eller imorgon helst. Typiskt - bara för att vi lämnade tillbaka symaskinen till mina päron så sitter jag nu här med sån grov PYSSELSUG. Aaa det är nå jävulskt. För att liksom parera all inspiration som flödar har jag skrivit ner alla idéer. Det blev ett helt worddokument. Måste få utlopp för pysselbehovet. Frågan är bara hur..

 

 

 

 

 

 

 

Kolla fina färgkombinationen. Klarrött <3 mintgrönt

 

Annars har jag paltkoma. skriver lite skolarbete i bibblan. tröttnar. blundar en stund och somnar nästan men vaknar med ett ryck av att jag börjar dreggla i mungipan. Ooops.